Det händer så mycket

Max har verkligen blivit en liten kille nu - liksom inte bebis längre. Han ojar, pekar, går  och hämtar skor, utforskar omgivningar. Orädd till tusen. Blir han arg är det lättaste sättet att få honom tyst och lugn, att visa honom våra små getingar (typ som fågelskrämmor, fast de ska skrämma ormar, sorkar och rådjur). Då blir han helt tyst och säger tittatitta.

För lite mer än en månad sedan började han ju gå och sedan tog det inte lång tid innan han sprang. Han skuttar omkring och springer snabbt som en vessla. Älskar att busa och är väldigt kramig. Jag får inte så många pussar nu längre, men Roger får en hel del. Gud så jag saknar dem båda just nu.

Lägenheten börjar så sakteliga ta form. På måndag ska köket levereras, så i slutet av nästa vecka kommer det nästan att vara klart. Känns ofattbart just nu. Så fort vi börjar packa upp där hemma, installera PCn igen så kommer jag åter att förgylla bloggen med en massa bilder och förhoppningsvis lite fler inlägg. Nu har det ju varit total torka här ett tag.