vinkningar i fönstret

På väg hem från jobbet - inte långt från vår port så tittar jag upp mot vårt vardagsrumsfönster. Där står Max och Roger och tittar efter mig. Vinkar som en galning och plötsligt så ser de mig. Max skrattar och vinkar tillbaks. Då blev jag alldeles varm i magen - där var de - mina älskade killar!

Igår kändes det helt ok att vara på jobbet hela dagen. Direkt efter jobbet åkte jag iväg till en kompis som jag inte träffat utan Max sedan han föddes. Det var också kul, men framåt 21 tiden, så värkte det av längtan i mammahjärtat. Det var så härligt att komma hem och få krama om min lilla sovande son. Riktigt lika härligt var det inte i morse när jag skulle till jobbet igen - då kändes det lite tungt. Än så länge kan jag inte riktigt säga hejdå ordentligt, för då blir Max så fasansfullt ledsen. Jag smyger iväg och hoppas att han inte ska märka något - fast jag egentligen skulle vilja pussa som en toka på honom och på Roger för den delen...

Skönt att det är helg nu, för jag skulle nog inte fixa en dag till borta från Max. Hugar för heltidsjobb från och med juni...