host host

Hemma hos oss kraxar både jag och Max. Hans hostningar låter gulliga och alldeles betagande (man vill bara hålla om och trösta och krya på honom), medans mina låter som jag vore en storrökare som drabbats av lunginflamation. Jag är ju dock van - har haft sådan här hosta i hela mitt liv, men det är ändå lika hemskt varje gång. Önskar att jag någon gång kan få träffa någon mirakeldoktor som ger mig någon medicin som fungerar. De hostmedicinerna som jag fått, "Cocilana Etyfin" (eller hur det nu stavas) och Mollipect, hjälper föga.

Nattningen av Max har gått lysande tills igår, då tog det återigen en halvtimme av skrik innan han somnade:-(

Måste ju berätta att jag igår hade en idé om att Max skulle lära sig att äta fisk. Varken Roger eller jag är några storätare och det är väldigt sällan det står på menyn här hemma. Men eftersom man sägs bli smart av det och att det är nyttigt i allmänhet tänkte jag att Max skulle drillas till att gilla "havets läckerheter". Så igår serverades Rödspetta. Hmm.. det verkar dock som sonen min brås väl mycket på sina päron.. Han frustade, spottade, klämde ut små tårar, ville dricka vatten som han sprutade ut, körde in händerna i munnen och försökte mer eller mindre dra ut sin tunga - det var inte gott helt enkelt... Nu ska vi väl inte ge upp på första försöket, men jag tvivlar ändå på att det kommer falla honom i smaken någonsin.

Nu när första snön faller, så passar jag på att lägga upp några sommarbilder..